Start > Om oss > Jobba hos oss > Möt våra medarbetare

Hon är en ro-ro-nörd som älskar sjön, men som travelling supercargo följde hon fartygen med hjälp av flyget. Nu ser Malin Andersson fram emot jobbet som befälhavare på forskningsfartyget Svea.

Rätten att få vara den man är. Att sikta högt och ta ansvar för sig själv. Att älska horisonten men också utmaningen i att lasta så många bilar som möjligt på ett ro-ro-fartyg. Det är den kort-korta beskrivningen av Malin Andersson, sjökaptenen som en gång var en hånad flicka, en underdog som lärde sig att världen kan öppnas med ett öppet sinnelag. Nu är Malin Andersson Sjöfartsverkets första kvinnliga befälhavare på en större båt.

– Det ska bli jättekul att jobba på Svea, säger hon. Det blir någonting helt nytt eftersom det handlar om att bistå forskarna genom att köra dem dit de vill. Jag ser fram emot att på det sättet få vara en del av den maritima forskningen.

Malin Andersson föddes i Perstorp 1964 och två år senare köpte föräldrarna ett litet hus i fiskeläget Skillinge, mellan Simrishamn och Ystad.

Där var hon sedan på somrarna och på helgerna och där bor hon med sin familj idag.

Men vägen hem till barndomens Skillinge skulle bli lång och gå via flera världsdelar.

– Vi flyttade till Tunisien när jag var åtta och kom inte hem igen förrän jag skulle börja sexan. Då var jag så glad för att jag skulle få gå på en svensk högstadieskola, säger Malin.

Men lyckan blev kortvarig. Malins pappa fick jobb i USA och familjen flyttade till Toledo, Ohio. För 12-åriga Malin blev den amerikanska drömmen en mardröm.

– Det var vedervärdigt. Vi bodde i ett av distriktets rikaste område, men min familj bodde på en fattigmansgata så jag var en udda fågel på skolan redan av den orsaken.

Det blev inte bättre av att hon inte passade in, att hennes intressen gick på tvärs med den amerikanska normen för flickor. Men trots glåpord, påhopp och vuxnas ogillande fortsatte hon att spela amerikansk fotboll.

– Det gick så långt att en skolkamrats mamma gick hem till mina föräldrar och förklarade för dem att jag måste sluta spela fotboll och ägna mig åt cheerleading i stället.

Men Malin Andersson slutade inte. Hon sa:

- Det är inte förbjudet för flickor att spela fotboll. Jag får göra det.

Alltså fortsatte hon.

- Tyvärr tror jag att jag fortfarande är den enda tjejen som spelat amerikansk fotboll på den skolan, säger hon.

Efter fyra år i Ohio, när det var dags att börja gymnasiet, hade hon fått nog av USA. Hon skulle hem. Hem till Sverige och hem till Skillinge.

Så, hon flyttade hem, ensam. Hon skulle gå fyraårig teknisk linje i Simrishamn och siktade på en karriär som civilingenjör.

– Det gick bra, jag tog hand om mig själv, säger hon.

Bästa kompisens familj var sjöfolk och där fick hon höra många historier från sjön. Hon tog sommarjobb som jungman på en tankbåt.

– Trots att jag var fruktansvärt sjösjuk visste jag att detta var mitt kall. Att se horisonten på det sättet varje dag, och att vara på sjön, det var underbart.

Hon övergav sina ingenjörsplaner, hoppade av skolan och började på sjömansskolan i Malmö.

De var bara två tjejer på skolan, Malin var liten och två storvuxna killar var på henne hela tiden.

– Jag kunde aldrig gå i korridoren utan att bli tacklad in i väggen, och jag fick alltid höra att jag inte dög för sjön.

När Malin var 20 år gick hon till sjöss, men de hårda åren hade satt sina spår.

– När jag var 23 år var jag ihop med en riktig gentleman. Han höll alltid upp dörren åt mig för att låta mig passera först. Men det gillade inte jag. Att gå in först i ett rum innebar fara för mig, jag var ständigt beredd på hårda ord och handlingar. Jag var närmare 30 år innan det där gick över, säger hon.

På ett sätt är det positivt att få kämpa för sin rätt att vara som man är. Hon säger att det inte är lätt att vara underdog, men att man ska gå efter sin dröm och sikta högt.

– Gör inte som alla andra och tro inte att alla andra går den rätta vägen, säger hon.

Efter sjöbefälsutbildningen i Kalmar har hon arbetat som befälhavare på stora oceangående bilbåtar, främst inom Wallenius.

Hennes intresse för ro-ro gav jobb som konsult, en supercargo.

– När det behövs någon som kan få in så mycket last som möjligt, då ska man fråga mig.

En supercargo ansvarar för och planerar för lastning och lossning och sköter alla kontakter med bland annat kontor och stuveri.

– Man har ansvar för en båt och följer den mellan olika hamnar via flyget, säger hon.

Malin har även arbetat utomlands, både i USA och i Australien.

– Det var kul. Jag har fått se många olika typer av ro-ro fartyg, säger hon.

Äldsta barnet föddes i USA och den andra i Australien.

– Min man jobbar också på sjön och vi har turats om att jobba och att vara hemma. Den som fått bäst betalt har fått segla, den andre har fått vara hemma.

– Jag ser verkligen fram emot det här jobbet och hoppas att vi blir två bra gäng som kan trimma in den här nya fina båten och i mångt och mycket få den som vi vill. Och sen ser jag fram emot att få lite insikter om hur haven mår och hur forskarna gör när de samlar in data.

Artikeln är hämtad ut Sjörapporten.

Dela artikeln