Nära 95 % av Sveriges import och export av gods transporteras på fartyg och många av dessa behöver lots. Vad som avgör om ett fartyg ska ha lots eller inte är i förs och främst om fartyget är lotspliktigt eller ej vilket i sin tur främst är avhängigt fartygets storlek och last. Befälhavaren på ett fartyg som ofta anlöper en viss hamn kan, efter prövning av Transportstyrelsen, erkännas en s.k. Lotsdispens, d.v.s. får möjlighet att själv framföra sitt fartyg på svenskt inre vatten.
Lotsningar förekommer också utanför svenskt inre vatten. Av olika anledningar ökar efterfrågan på att anlita lots för exempelvis passage genom Öresund eller för resa på Östersjön.
Konkurrens och begrepp som Just In Time (vilket enkelt uttryckt kan beskrivas som att gods i så liten utsträckning som möjligt ska ligga i lager) innebär att industrin och sjöfartsnäringen ställer höga servicekrav på att få lots på utsatt tid.
Sjöfartsverket är ett s.k. affärsverk, vilket innebär att förekommande kostnader så långt som möjligt ska finansieras med avgifter. En bärande princip är också att varje verksamhetsområde ska svara för sin egen finansiering. Lotsningen finansieras dels genom direkta lotsavgifter, dels genom farledsavgifter som betalas av alla fartyg som transporterar gods till och från Sverige.
Orsaken till denna tvådelade finansieringsmodell är att lotsningsorganisationen måste finnas i beredskap i händelse av sjöolycka, då lots alltid sätts ombord, eller att icke lotspliktigt fartyg söker lots.