Start > Press

Under torsdagen den 25 januari var Sjöfartsverkets generaldirektör Katarina Norén tillsammans med Försvarets generaldirektör inbjuden till riksdagens försvarsutskott för att informera utskottet om den luftburna sjö- och flygräddningen.

– Det har cirkulerat många felaktiga uppgifter angående den svenska sjö- och flygräddningsförmågan den senaste tiden. Besöket i försvarsutskottet gav oss möjlighet att ge en rättvisande bild av det dagsaktuella läget för svensk sjö- och flygräddning samt förslag på hur vi kan jobba långsiktigt, säger Katarina Norén, generaldirektör på Sjöfartsverket.

Inom det svenska havsområdet och i insjöarna Vänern, Vättern och Mälaren ansvarar Sjöfartsverket för sjö- och flygräddning. Sjöräddningsinsatserna leds från Sjöfartsverkets sjö- och flygräddningscentral i Göteborg som larmar ut de resurser som behövs för att efterforska och undsätta nödställda. Resurserna samverkar från nio olika grannländer och kan vara båtar och fartyg från Sjöräddningssällskapet, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, polisen, kommunala räddningstjänster, Försvarsmakten eller privata rederier och principen är att de resurser som är bäst lämpade och befinner sig närmast nödställda används. Några av resurserna som används är räddningshelikoptrar.

– När det kommer till sjö- och flygräddning är det viktigt att skilja på vad civilsamhället behöver och vad militären behöver. Det säkerhetspolititiska läget kräver en översyn av hur de civila och de militära systemen ska interagera, något som också pågår inom ramen för uppbyggnad av totalförsvar 2020. Huvudmannaskapet för sjö- och flygräddning har i princip legat på Sjöfartsverket och dess organisatoriska föregångare i cirka 100 år medan räddning via helikopter under en period hanterades av Försvarsmakten på uppdrag av Sjöfartsverket, säger Katarina Norén.

Sverige har ett välutvecklat civilt system för sjö- och flygräddningstjänst som bygger på en effektiv samverkan mellan olika aktörer, myndigheter, länder och med stort inslag av frivillighet. Ideella Sjöräddningssällskapet har under många år deltagit i en mycket stor del av sjöräddningsinsatserna. En samverkansorganisation med stort inslag av frivillighet innebär geografisk tillgänglighet på lämpliga resurser och en närhet som ger snabb insatstid för första enhet på plats.

Under en period har helikopterresurserna i systemet inte fungerat som de ska. De har till stor del att göra med den avtalsrörelse Sjöfartsverket är inne i. Men misstroende mot ledningen, en historiskt stark kultur, brister rörande sekretesskydd som inte åtgärdades i samband med integrationen av flygoperationen och trycket från omvärlden har också bidragit till att alla baser inte kunnat verka i den omfattningen som är önskvärt.

– Nu har vi fokus på avtalsarbetet och dess nya förutsättningar. Det innebär att så fort som möjligt komma överens eller att förbereda schemaläggning utifrån det centrala avtalet från 1 februari för det fall vi inte kommer överens samt att vara en tydligare arbetsgivare med rätten att leda och fördela arbetet. Men vi jobbar också med ledningens förtroende och en öppnare kultur, parallellt med att säkerställa regel- och lagstöd för flygoperationen, säger Katarina Norén.

Långsiktigt bejakar Sjöfartsverket en utveckling av det militära systemet med anledning av det nya säkerhetspolitiska läget och en översyn av de civila och militära systemen. Samtidigt värnar vi om en fortsatt utveckling av det civila systemet för en enda huvuduppgift att kunna rädda liv. En ökad samordning mellan statliga och kommunala räddningstjänster möjliggör ett prehospitalt akut omhändertagande samt effektiv användning av frivilligresurser.

– Sjöfartsverket ser gärna att Försvarsmaktens förmåga att bistå det civila samhället med helikopterresurser ökar, både genom att Försvarsmakten ges möjligheter att svara för sina egna behov av flygräddning men också som resurs för nödställda civila, säger Katarina Norén.

Fakta/Historia

  • Sjöfartsverket (och dess tidigare organisatoriska motsvarighet) och Sjöräddningssällskapet har haft motsvarande roll som idag inom sjöräddning sedan 1907.
  • Sjöräddningen har över tid gått från låga förväntningar på förmåga och tillgänglighet till idag högre krav på tillgänglighet och insatsförmåga. Historiskt har förväntningarna och kraven höjts i takt med bland annat den tekniska utvecklingen.
  • På Sjöfartsverkets uppdrag svarade Försvarsmakten sedan 1992 för utförandet av sjöräddningstjänst med militära helikoptrar tillsammans med andra militära uppgifter på ett förtjänstfullt sätt. Dessa helikoptrar hade ursprungligen militär beredskap inom ramen för incidentberedskap men beredskapen utnyttjades av den civila sjö- och flygräddningen.
  • Enligt tidigare försvarsbeslut var stödet till samhället så omfattande att det påverkade den militära verksamheten negativt. Den politiska viljan var att Försvarsmakten skulle renodla sin verksamhet mot militära uppgifter samtidigt som man ville utveckla den civila verksamheten för att bättre kunna rädda liv.
  • Sjöfartsverket bytte då leverantör från ett merutnyttjande av Försvarsmaktens organisation och resurser till ett civilt bolag för att sedan införliva helikopterverksamheten i egen regi.
  • Det innebar att renodlingen av helikoptersystemet som en del i sjö- och flygräddningssystemet avslutades 2006 med en civil aktör med en enda huvuduppgift – att rädda liv.
  • Det civila nationella yttäckande räddningshelikoptersystemet som etablerades medförde en utveckling till fem baser med 15 minuters insatstid dygnet runt. Systemet tillgodosåg därigenom både det civila uppdraget och Försvarsmaktens behov på ett mer kostnadseffektivt sätt.
  • Sjö- och flygräddningssystemet har då, sen 1907, gått från att fokusera på enskilda enheter, både sjögående och flygande, till ett system baserat på hög grad av teknik och kompetensberoende som ger möjligheten att möta höga krav och en hög tillgänglighet för både civilsamhället och försvarsmakten när det gäller förmågan att hjälpa nödställda till sjöss men också hjälpbehövande i övriga samhället.
  • Nu ser det säkerhetspolitiska läget annorlunda ut och Försvarsmakten har ändrade behov och militära krav att hävda den territoriella integriteten.

Dela artikeln