Kanske var de feniciska sjöfararna först med galjonsfigurer. De placerade ett slags miniatyrfigurer, kallade pataeci, i förstäven. Figurerna hade något slags samband med den egyptiske guden Ptah, huvudgud i Memfis (Memptah, "Ptahs boning"). Långt in i modern tid ansågs det – med svårbegriplig logik – att ett fartyg inte kan sjunka utan sin galjonsfigur, som likt skeppsklockan förknippas med fartygets själ. Der det på tjugotalet skulle göras en film om första världskrigets s.k. Q-fartyg – handelsfartyg med dold bestyckning – hade man skaffat skonaren Amy till en scen där hon skulle sänkas. Dock hade galjonsfiguren tagits bort. Trots flera salvor mitt i prick vägrade hon gå ned. När galjonsfiguren åter kommit på plats sjönk hon som en sten.
Metoderna att skydda sig mot olycka och ond bråd död var många. Den effektivaste var att skaffa sig en segerhuva – den flik av fosterhinnan som täcker ett nyfött barns huvud – som amulett. En vanligare metod var att bära en guldring i ena örsnibben; det ansågs ge ett magiskt skydd mot drunkningsdöden (samt även mot reumatism. En annan förklaring är att det förr lär ha stadgats i skotsk lag att varje sjöman skulle bära en guldring i örat, med vilken begravningskostnader skulle täckas om han drunknade och spolades iland. M.a.o. en sailor’s burial fund, "sjömansbegravningsfond".
Man kunde också ha blad eller en kvist av hassel invävd i mössan, eller skaffa sig en gärdsmygsfjäder eller ett kolstycke som vaskats i tidvatten. Man kunde även spika upp ett par simfågelfötter på skottet. Den kollektiva sjösäkerheten gynnades även om man placerade en hästsko på stormasten eller ankarspelet; antingen med spetsarna nedåt ("man går in i lyckan") eller uppåt ""lyckan trillar inte ur hästskon"). En bra försäkring var också att placera en delfin- eller hajstjärt på klyvarbomsnocken. Om man ute till havs hittade en humla ombord var det ett mycket gott omen.
Blommor ombord kan verka hemtrevligt, men eftersom de ansågs förutbestämda att ta formen av en krans varslade de om dödsfall eller haveri. Nästan lika olycksbådande var det att tappa en pyts, svabb eller levang överbord, och ännu värre var det om en flagg revs sönder. Om så skedde måste lagning ske i lämpligt väder – den som sydde under busväder sydde fast vinden. Och den som klippte håret eller naglarna ute till havs förorsakade storm!
Folk på landbacken skulle absolut inte önska någon "god seglats" eller peka på ett avseglande eller passerande fartyg, ej heller följa det med blicken tills det försvinner bortom horisonten. Om en sjöfarare var på väg mot sin båt skulle man inte ropa efter honom. Om någon ändå hojtade gjorde han klokast i att vända åter och påbörja promenaden på nytt.
Skeppsklockan ansågs förkroppsliga fartygets själ. Att höra den – utom när det slogs glas – var ett säkert dödsomen. Om något stals eller försvann från ett fartyg betydde det också att fartygets själ eller lycka drabbades. Om något lånades ut till ett annat fartyg skulle det därför helst vara defekta föremål.
Om en sjöman dog under en resa var det farligt att låna hans kläder; dock gick det bra så fort den resan var avslutad. Helst skulle den döde omgående begravas i havet under sedvanliga ceremonier, eftersom det var en överhängande risk för fartyget att ha honom ombord, "ha ett lik i lasten". En riktig sjömansbegravning skulle äga rum på dagtid och på styrbordssidan. Om det emellertid var nödvändigt att ha med liket till nästa hamn måste det ligga tvärskepps, och vid ankomsten måste liket tas iland innan någon besättningsman går över fallrepet.
Man trodde att en dödssjuk sjöman inte skulle avlida förrän land siktades. Om en haj envist följde efter fartyget betydde det att någon ombord skulle dö. Vilket man hänsynsfullt höll tyst med, ifall någon skeppskamrat var sjuk. Det ansågs ibland vara våghalsigt att försöka rädda en drunknande skeppskamrat, eftersom havet då skulle kräva sin tribut i form av någon annan i stället. Många ansåg det vara lönlöst att lära sig simma, det skulle bara förlänga dödspinan om havet väl bestämt sig.
När sjömannen dör går han till sjömansparadiset Fiddler’s Green, en ö som saknas på alla sjökort. Det är ett slags elyseiska fält för sjömän, som lånat drag från de bästa hamnarnas populäraste kvarter. Där finns ett överflöd av livets goda; galanta damer att ta en svängom med bland prunkande träd som bågnar av färdigbuteljerade frukter, vilka som omväxling serveras av jordelivets befälhavare. Namnet betyder "Spelemans Äng" (alternativt "Vinkarkrabbans Äng").
 |
Vilket associerar till sjömanssjukan calenture, som betecknats som värmeslag eller "tropiskt delirium". Det sägs kunna leda till en oemotståndlig lust att hoppa i havet, som då uppfattas som ljuvligt böljande gröna fält.
Kanske är Fiddler’s Green en gammal variation på en ännu äldre legend. På den yttersta dagen skall alla sjunkna skepp hämtas upp ur havens djup med sina drunknade besättningsmedlemmar. |
De skall bogseras till den röda solskivan, varifrån porten öppnas till en hamn dit ingen kyla når. Runt en lagun skall skeppen ligga förtöjda, och i palmers skugga skall sjömännen fördriva tiden med angenäma aktiviteter.
Besläktat med Fiddler’s Green, och kanske även med det mytiska jätteskeppet Refanut, är fransmännens Grand Chasse-Foudre; ett skepp så stort att hela kontinenter kunde rymmas ombord. Besättningen var goda sjömän som a avlidit och som nu fick så mycket kött och rom de önskade. Varje block rymde ett värdshus. Ebb och flod berodde på att besättningen pytsade upp vatten för att natta däcket, varpå det rann tillbaka igen. (En annan uppfattning var att tidvattnet orsakades av ett levande havsodjur som andades in och ut.)
De som föds under flod blir f.ö. duktiga sjömän. Ebb förknippas däremot med dödsfall och annat dystert.
Den gigantiska sugfisken jätteremoran, som klamrade sig fast vid skrovet och hindrade framdriften för vanliga skepp, var nog ett försök att förklara okända strömmar och andra orsaker till förseningar ("remora"). Sådana sugfiskar finns i verkligheten men lär knappast uppnå ens en meters längd. En mera vardaglig källa till friktion och minskad fart genom vattnet var alla långhalsmusslor som satte sig på skrovet. Sjömännen trodde att de så småningom skulle förvandlas till prutgäss. Därför heter fågelarten på engelska barnacle geese, "långhalsmusselgäss". Bortsett från den ganska fredliga jätteremoran talades det om livsfarliga havsvidunder; t.ex. jättebläckfisken som kan dra med sig hela skepp i djupet.
I sin boksvit om s/s Smaragden skriver sjöförfattaren Josef Kjellgren bl.a:
"Vem var det som stod så tätt intill honom och kontrollerade kompassen över hans axel?
– Femte mannen?
Styrmannens väderslitna ansikte skimrade plötsligt mycket fuktigare än förut av både saltvatten och svett.
– Hade den osynlige redan stigit ombord och tagit fartyget i besittning?
Nervöst och otåligt körde styrmannen in fingrarna i sitt vildvuxna hakskägg och sneglade försiktigt åt sidan.
Corposante!
Någon rörde vid rodret – kursen var densamma som förut, nordnordost, fyra streck från vind. Men skonaren reste sig helt upp och lade sig högt och lätt i den tungt vandrande sjön. Inget hinder tycktes finnas för fartyget. Det brusade och sjöng fulltonigt i hennes dukar. Bogvattnet fick genast ett helt nytt ljud. Det vek mjukt och motståndslöst. – Högt uppe på stortoppen och längst ute på klyvarbommen dansade saintelmselden, den portugisiske mannens ljus…"
Corpo santo eller saintelmselden är det glödande ljus som kan kan skapas av elektriska urladdningar under en storm. Känslan av något övernaturligt förstärks av ett vinande eller svagt sprakande ljud som åtföljer skenet. Som ofta i sjöfolkloren kan fenomenet tolkas på olika sätt. Det är antingen förebud om sämre väder eller om raka motsatsen, dvs att stormen nu kommer att bedarra.
Någon kom på en förklaring, ingalunda oomtvistad: En elmseld förebådar sämre väder, medan två varslar om att stormen skall börja avta. Förr sågs det som mycket olycksbådande om skenet inte höll sig kvar i masttoppen utan kom ned på däck. Det ansågs också livsfarligt att försöka närma sig elmselden eller försöka vidröra den.
Enligt legenden omkom de neapolitanska sjömännens skyddshelgon S:t Elmo (alias S:t Erasmus) under en storm till sjöss. I dödsögonblicket lovade han sjömännen att "gå igen" i någon form för att leda dem ur farofyllda situationer. Strax efter hans död sken ett sällsamt ljus i masttoppen. Det var helgonet som höll sitt löfte. Därav fenomenets binamn corpo santo, "helgonets kropp", som förvanskats i flera led till skottarnas sjöfolkliga namn på fenomenet, Corbie’s Aunt (faster eller moster till någon Corbie).
Det berättas också att Elmo var ute på resa en stormig natt. Han tände ett ljus, och stormen till trots brann den med stadig låga. En annan version är att en sjöman räddade Elmo från att drunkna, och att han som tack skulle varna för annalkande stormar, genom eldfenomenet. Ytterligare en version är att Elmo var eremit i en grotta vid Messinasundet, då transportarbetarnas skyddshelgon S:t Kristofer kom dit med en lykta och bad kollegan tända den som vägledning för nödställda fartyg.
Båda ingår i den krets av 14 helgon som kallas nödhjälparna. En tredje är Santa Katarina, som ljöt martyrdöden i hamnstaden Alexandria. Hon verkar inte ha varit särskilt sea minded i sin gärning men anses ändå vara identisk med den Kajsa skandinaviska sjömän brukade åkalla, när de ville ha mer vind i seglen: "Blås Kajsa, blås!"
Den historiske Elmo/Erasmus var antagligen en biskop som ljöt martyrdöden i neapeltrakten kring år 300. Ändå blandas han och hans ljusfenomen ofta ihop med de iberiska sjömännens skyddshelgon S:t Peter Gonzales av Tuy, som 900 år senare var ett slags sjömanspräst i spanska hamnar. Orsaken var måhända att Peter Gonzales även kallades San Telmo, som ju är snarlikt Elmo.
Främst bland maritima helgon är kanske ändå S:t Nikolaus, som lär ha varit biskop i Mindre Asien. Under en hungersnöd länsade han några fartyg på spannmålslasten men såg samtidigt till att lasten fanns kvar oförminskad. När han hade dött kom ur graven en ljuvlig salva som botade alla sjukdomar. Sjöfararna i Bari seglade dit och hämtade kvarlevorna, för att förvissa sig om hans beskydd. Inför en sjöresa var det vanligt att avge ett löfte, som skulle infrias vid hemkomsten. Därmed stod S:t Nikolaus som garant för att man kom hem välbehållen. Kanske bidrog de tre tatuerade "luffarprickarna" i tumvecket till säkerheten; de lär vara hans "logotyp", egentligen tre guldklimpar eller möjligen barnhuvuden. (En tatuerad stjärna i tumvecket ansågs också kunna bidra till att man kom välbehållen hem.) Den store beskyddaren mot storm och andra faror till sjöss blev även barnens idol. Holländarna gjorde Sinte Klaas av honom, varpå han snart blev hela världens Santa Claus med tydliga drag av vår jultomte. Särskilt den 6 december, som är hans dag.
De nordiska sjömännens egen åretrunt-tomte, skyddsande eller skeppsrå gick bl.a. i Blekinge under namnet Kabelgatt-Nisse. Han var ofta en gammal båtsman som "gick igen" och vakade över fartygets välfärd. Namnet har alldeles säkert (liksom landbackens tomtenisse) samband med S:t Nikolaus. Han är närmast identisk med holländarnas Kaboutermanntje, som i sin förtyskade form Klabautermann emellertid kommit att beteckna två helt väsensskilda gestalter. Den ene är identisk med Kabelgatt-Nisse, medan den andre är en mera skrämmande gestalt. Den senare har sin bas på spökskeppet Carmilhan. När han visar sig på andra fartyg betyder det att de dömts till undergång. Möjligen är han identisk med Rasmus, en f.d. skyddsgud som numera ställer till djävulstyg för sjömännen och som brukar hålla till vid Kullen.
Vid Kullen inträffade även den s.k. hönsningen, då nyblivna sjömän invigdes i yrket genom omild behandling. Dvs om de inte "kammade in sig" eller betalade för "gula ben"(eller "gulbenskannan"), m.a.o. köpte sig fria genom att bjuda på flytande förtäring. Hönsning kunde förekomma vid andra landmärken som Skagen rev, Lindesnes, Blå Jungfrun, Långe Jan och Gotlands södra udde ("hönsa för hoburgsgubben"). Seden är egentligen densamma som ekvatorsdopet, då nybörjare kallade polliwogs, "grodyngel", skulle sota för linjen, dvs initieras in i sjömansyrket. Vikingarna tog sig knappast längre sydvart än till Kanarieöarna, men seden att ganska hårdhänt och på bestämda platser pröva ynglingars fallenhet för sjömanslivet leder tillbaka till dem. Självfallet blidkade medelhavsfolken Neptun/Poseidon och andra föregångare till Njord, Ägir och Ran tusentals år tidigare; bl.a. i tempel på alla framträdande uddar. Ett viktigt sådant landmärke var en jättestaty på udden Aktion (Actium) vid "Cleopatrakanalen" i västra Grekland, föreställande Apollo Delfinios, som vördades som sjöfartens och kolonisationens gud.
Men det "pedagogiska" inslaget var nog vikingarna först med. Dopceremonier vid ekvatorn lär ha startats av franska sjömän på 1500- eller 1600-talet. Linjedopet kom att bli ett välkommet avbrott i monotonin ombord. På Stilla Havet lär västgående amerikanska fartygsbesättningar på liknande vis fira att man, genom passagen av datumlinjen, kommer in i Realm of the Golden Dragon, "den gyllene drakens boningar".
Även Jungfru Maria är närvarande till sjöss. Under sitt tillnamn Mater Cara, "Kära Mor", skyddar hon sjömän på havet. Därav Mother Carey’s chickens, stormfåglar och stormsvalor, genom vilka hon varnar för annalkande storm. (I sådana lägen låg det nära till hands att åkalla henne: By our Lady, "Vid vår Fru", som genom allt snabbare uttal så småningom förvanskades till "Bloody".) Om det snöar är det hon som plockar dun, Mother Carey plucking her goose.
Jungfru Marias roll som maritimt skyddshelgon framgår av hela namnet på det vi något förkortat kallar BA: Ciudad de la Santisima Trinidad y Puerto de Nuestra Señora de la Virgen Maria de Buenos Aires, således en hamn som tillägnas "Vår Fru Jungfru Maria av de Goda Vindarna". Uttrycket to have been kissed by Mother Carey betyder "en gång sjöman, alltid sjöman". Man trodde att en sjöman fått sitt yrkesliv utstakat efter att som litet barn i symbolisk mening ha blivit kysst av Mater Cara.
Stormsvalorna kallas även petreller, eftersom de med sitt trippande på vågorna erinrar om Petrus, som Jesus fick att gå på Genesarets sjö.
Hädiskt nog har Mother Carey även påståtts vara hustru till Davy Jones, en demonisk figur som personifierar havets djup. Namnet påstås på sina håll vara en förvrängning av duffy, som lär vara ett voodookulten närstående spöke, samt Jona, som kastades i havet och hamnade i valfiskens buk. Att gå till Davy Jones’ locker är detsamma som att drunkna. En försvenskad form är "Davids höns under isen". Eventuellt samarbetar han med Jimmy Squarefoot, som är en annan figur med skrämmande uppsyn nere på havets botten. Davy ingår i kung Neptuns stab i samband med dopceremonierna då fartyg passerar ekvatorn.
Jona flydde till sjöss i stället för att ta utföra ett uppdrag från Gud. Det blev busväder och skeppet höll på att gå i kvav. Man drog lott om vem som var orsaken. Jona drog nitlotten och kastades alltså i sjön. Att ha en Jona ombord är sålunda att ha en olycksfågel, som man måste befria sig ifrån…
Riktiga olycksfåglar var däremot de s.k. seven whistlers, "sju visslarna". Namnet väcker förstämning, liksom de illavarslande lätena från de arter som avses; bl.a. storspovar, brockfåglar och ljungpipare. Eftersom de varnar för omedelbart förestående katastrof skall man akta sig för att gå ut på havet, särskilt om de hörs en becksvart natt. Ljungpiparna anses släpa på osaliga själar efter dem som deltog i korsfästningen av Jesus; dock är det vanligen drunknade sjömäns eller odöpta barns själar de sju visslarna härbärgerar. I själva verket är den gäckande sjunde visslaren i centrum; de övriga letar efter den, och när den påträffas går världen genast under. Självfallet vore det mycket olycksbådande att se sju brockfåglar samtidigt.
En mås som flyger på stadig kurs härbärgerar en drunknad sjömans själ, beledsagande kroppen som driver längs sjöbottnen. Det kan rentav röra sig om obotfärdiga sjömanssjälar, dömda till att cirkla runt på havet tills deras synder har sonats eller förlåtits. Ute i rum sjö handlar det således om den tretåiga måsen, kryckjan, som är den enda verkliga oceanfararen bland måsarna. Om en mås flyger inåt land väntas busväder, och om den flyger emot ett husfönster är det en varning till dem där inne om överhängande fara för en nära släkting på havet. Ett verkligt dödsomen är att se tre måsar ovanför huvudet, särskilt om de slåss med varanda.
Den mycket större och mer vittbefarne albatrossen anses också härbärgera en sjömanssjäl, och en del kunde känna sig illa till mods över fågelns blotta närvaro. Dessutom var det mycket olycksbådande att döda en albatross. Om så ändå skedde och det resulterade i busväder gjorde man bäst i att binda fast missdådaren i stormasten, utan mat och vatten men med fågelkadavret runt halsen, tills stormen bedarrade. Kapten Cooks våldsamma död på Hawaii 1779 sattes i samband med att han hade ätit av en albatross som hans seglarkompis Joseph Banks hade skjutit.
Vid sidan av den illavarslande korpen och den lyckosamma duvan var en kungsfiskare den första fågeln som lämnade Noaks ark, varvid den fick himmelsblått på ryggen och solens röda färg på bröstet. Det lär ha förekommit att sjömän i nöd åkallade kungsfiskaren.
Drottning Halkyone, dotter till vindguden Aiolos, älskade kung Keyx av hela sitt hjärta. Men när kungen skulle resa till Delfi gick skeppet under med man och allt. Halkyone väntade tålmodigt, ovetande om förlisningen. Så uppenbarades katastrofen i en dröm. Fylld av sorg och förtvivlan rusade hon ned till stranden, där Keyx’ döda kropp just flutit iland, och kastade sig själv i havet.
Gudarna blev rörda av hennes trofasthet. De förvandlade Keyx och Halkyone till vackra, livs levande fåglar, som för all framtid skulle njuta av livet över det fria vattnet. Ytterligare en ynnest var att när honan ruvade på sitt ägg i parets flytande bo skulle vindar bedarra och havet stillas. Kungsfiskarnas lyckliga stunder infaller veckan före och veckan efter vintersolståndet, då det i östra Medelhavet brukar kunna bli en vindstilla period. Efter den till kungsfiskare omvandlade drottningen kallas den tiden halkyoniska dagar. Säkerligen har nordan Boreas, östan Eiros, sunnan Notos och västan Zefir, söner till stjärnhimlen Astraos och morgonrodnaden Eos, sina fingrar med i detta väderspel.
Även andra fåglar förekommer i romantiska roller. På Alla hjärtans dag den 14 februari varje år får den flicka som är giftaslysten besked om sin tillkommande. Den första fågel hon ser avslöjar vilket slags man det blir. Om hon ser en rödhakesångare blir det en sjöman!
Sjömännen trodde också att en död kungsfiskare kunde visa vindriktningen, om man hängde upp den ombord. Samma funktion hade en "vindfisk", det uppblåsta och torkade skinnet av t.ex. en stenbit, som brukade hänga i skepparens kajuta.
Den som visslade ombord ansågs anropa djävulen, och om någon gjorde det när det blåste blev det strax full storm. I stiltje kunde dock seniorbefälet tillåta sig att vissla en liten aning för att frammana vind i seglen. Om man därvid såg en liten krusning på vattenytan kunde man påskynda processen genom att samtidigt smeka skeppets backstag eller bardun, ungefär som man smeker en katt. Krusningen själv, eller den lätta bris som är orsaken, kallas därför catspaw på engelska. På svenska heter det kåre efter den fornnordiske vindguden med samma namn.
Vinden kunde också frammanas genom att skrapa i masten med en kniv eller offra ett mynt i sjön. Det sägs att amerikanska sjömän mera på skämt slänger mynt i sjön om de ligger i en trevlig hamn och vill vara "inblåsta" för ytterligare en munter afton i land. Man kunde också "göra medväder" genom erotiska bedrifter före avresan; dock var det viktigt att göra rätt för sig, annars kunde det bli ordentligt busväder. Ett oslagbart sätt att alstra vind var att skaffa en förtrollad tamp med ett antal knopar på; ju fler som löstes upp, desto mer ökade vindstyrkan. Det var finnarna och de med dem besläktade samerna som ansågs behärska sådana trollkonster. Det kunde också röra sig om en näsduk med knopas i hörnen – styv kuling åstadkoms genom att lösa upp två av dem.
I storm kan man om det vill sig illa sikta "flygande holländaren". The Oxford Companion to Ships and the Sea härleder legenden till nordisk mytologi. Vikingen Stöte påstås ha stulit en ring från gudarna och påträffas senare som ett skelett i en eldskrud, sittande i stormasten på ett svart spökskepp. Berättelsen har ej gått att få bekräftad; såväl Stöte som spökskeppet förefaller vara okända i facklitteraturen.
"Flygande holländaren" finns i flera versioner. Den vanligaste brukar utspela sig runt Godahoppsudden, där den osalige kapten Hendrik (eller Willem, eller Cornelius) van der Decken (eller Vanderdecken, eller Vandecker, eller van der Ecken) driver omkring med sitt skepp i all evighet. Och på Nordsjön driver greve von Falkenbergs skepp redlöst omkring medan han själv spelar tärning med djävulen om sin själ. Detsamma gör kapten van Straaten (eller Staaten), vars skepp driver ute på Indiska oceanen. Det är hemmastadda farvatten även för kapten Barend Fokke, verksam inom Ostindiska Kompaniet innan han blev ytterligare en av de flygande holländarna. Eventuellt kommer den sjöman som siktar flygande holländaren att dö.
Låt oss återvända till Östern, solens källa.
Den 10 oktober varje år firar japanska sjömän Taisai matsuri; en festival för havsguden Kompira, som har sin huvudhelgedom Kotohira-gû på "lillön" Shikoku. När den anlades för snart tusen år sedan skedde det nog helt nära havet. Men mycket vatten har sedan dess passerat genom jättesundet Seto Naikai, det japanska "innanhavet". Det vulkaniskt instabila landet har rest sig, så att Kompira-san hamnat några kilometer inåt land från den i dag närmaste hamnen, Takuma.
Åtminstone förr brukade man från passerande fartyg dumpa en tunna i sjön med kollekt från besättningen. Tunnan bärgades alltid av lokala fiskare, som förde den till Kotohira-gû.
Egentligen är Kotohira en sammansmältning av ett buddhistiskt tempel med Kompira i centrum och en shintohelgedom tillägnad den på 1100-talet avsatte kejsaren Sutoku, som förvisades dit, samt guden Omononushi-no-kami, som hade "kommit över, lysande upp havet". Den senare är ättelägg till solgudinnans sjövilde bror Susanô, som utöver månen även har havet som sitt ansvarsområde.
Platsen, som lär ha varit kultplats i 3.000 år, finns på sluttningen av berget Zozu. För att ta sig till huvud-ingången genom en traditionell toriiport måste man först forcera lika många granittrappsteg som året har dagar; och därefter ytterligare 420 trappsteg till huvudtemplet.
Japanska fartyg har alltid en amulett ombord, helgad åt Kompira. Sjömän vallfärdar till hans tempel, kanske medförande en ema, votivbild av av en häst, som tack för gångna och garanti för framtida trygga sjöresor. Men de har inte längre monopol på hans tjänster. Kundkretsen är numera utsträckt till alla resenärer, även utländska turister! Utöver Kotohira-gû, som tar emot miljontals besökare varje år, har Kompira åtskilliga tempel över hela Japan.
Kompira är ett av talrika exempel på något väldigt japanskt som egentligen är importerat utifrån. Han är identisk med Gangesflodens gud Kumbha ("vattenskål"); formad som en reptil med en ädelsten i stjärten, och betraktad som symbol för både döden och livets överflöd.
Livet började med att skaparparet Izanagi och Izanami gick över himlabron Ukibashi och steg ned till den lervälling som skulle bli vår värld. Izanagi doppade spjutet i geggamojan, som då stelnade. Ön Onokoro-jima föddes. Den tros vara identisk med Awaji eller någon av dess grannöar nära hamnstaden Kôbe, vars namn betyder "Gudaporten". När paret fått fast mark under kropparna började de genast kopulera. I rask följd avlades ytterligare åtta större och sex mindre öar samt 30 gudar. Däribland havsguden Watazumi samt flodmynningarnas och hamnarnas gud Minato no kami.
En annan son är Hiruko, som i en betydligt yngre myt om skattskeppet Takarabune bytt skepnad till fiskarkårens skyddsgud Ebisu, ständigt hållande ett metspö i ena handen och en lyckobringande havsruda i den andra. Ebisu är en mycket japansk gud, även om namnet paradoxalt nog lär betyda "främling" eller något ditåt. Kanske finns där en väl inlindad antydan om att gudarna – underförstått japanerna själva visavi en äldre urbefolkning –kommit från landet bortom havet.
Ebisu är en av shichi-fuku-jin, de sju lyckogudarna som bemannar skattskeppet Takarabune. Skeppet och dess besättning är ett hopkok ur både buddhistiska, taoistiska och inhemska shinto-källor. Som ett offer åt honom brukar man ge säsongens första fångst tillbaka till havet. Takarabune seglar i hamn varje nyårsafton, med sin last bestående av åtråvärda skatter. Anlöpet firas med glada ceremonier. Den enda gudinnan i besättningen är den mångkunniga Benten. Hon spelar alltid biwa, den från Främre Orienten via Kina importerade japanska lutan. Hennes favoritvarelse är ormen eller draken. Benten är identisk med världsskaparen Brahmas hustru Sarasvati. Samt med Otohime alias Toyotama-hime, dotter till havets drakkung Ryûjin. Denne är identisk med Watazumi (som ibland personifiererar Ryukyuöarna), och han är i sin tur identisk med Kompira...
<<Föregående Nästa>>