Drakkungens palats är ibland identiskt med Tokoyo, en hinsides värld av lycka och odödlighet, till skillnad från Genyo, den värld vi lever i. Drivved, havstång, skaldjur och sköldpaddor som spolas upp på stränderna ses som gåvor från ens förfäder i Tokoyo.På Tangohalvön, på andra sidan bergen från Kôbe räknat, befriade fiskaren Urashima Tarô en dag en havssköldpadda. Den visade sig vara drakkungens dotter Otohime. Som tack förde hon den gode fiskaren till drakpalatset Ryûgû i havets djup, där de gifte sig och levde lyckligt i vad Urashima uppfattade som ett par år. Så greps han av hemlängtan och bad att få återvända. Med sig fick han en ask innehållande den tid som förflutit, med en sträng maning att absolut inte öppna den. Hemma var allt förändrat. Han mötte någon som hade hört berättas om en fiskare som hade försvunnit för många generationer sedan. Det visade sig att 200 år hade runnit iväg! Urashima öppnade då asken, varvid en orkidédoftande rökslinga ilade ut över havet. Han åldrades blixtsnabbt och dog...
Strax utanför Hiroshima ligger Miyajima, en av nära 300 öar i Seto Naikai. Ur havet reser sig en toriiport i rödmålat kamferträ, vägvisare till den berömda shintohelgedomen Itsukushima jinja, uppkallad efter en av de tre havsgudinnor den helgats åt: Itsukushima, Tagori och Tagitsu, döttrar till den himlastormande Susanô.
Itsu-kushima jinja var huvudtempel för Taira, den ena av två klaner som på 1100-talet kämpade om makten. Men den gudomliga trion var inte till någon hjälp för offren vid det legendariska sjöslaget vid Dan-no-ura på våren 1185, med 400-500 fartyg på vardera sidan. Platsen ligger nära Shimonoseki, vid Kanmonsundet som är det västligaste inloppet till Seto Inland Sea. Slaget hölls mellan de konkurrerande adelsklanerna Taira (alias Heike) och Minamoto (alias Genji). Den senare ätten vann en total seger över den förra, som nästan helt förintades.
Sedan dess är heikegani, "heikekrabba", namnet på den japanska bärarkrabban Dorippe japonica, som har ett vederstyggligt ansikte tecknat på ryggskölden. Den förekommer flitigt i just dessa farvatten. Likaväl som sjöfåglar härbärgerar drunknade sjömäns själar tros heikegani vara de myriader stupade krigarna av heikeklanen, som tagit denna skepnad.
Den av Taira’s intriger dessförinnan utmanövrerade kejsar Sutoku blev efter sin död en av tre gudar som Kotohira-gû kom att helgas åt. Hans blott sjuårige efterträdare Antoku, som Taira placerat på krysantemumtronen, tillhörde offren i böljorna vid Dan-no-ura. Barnkejsarens kropp bärgades och begravdes i grannskapet, där Akamahelgedomen uppfördes till hans minne. Den fick en form som skulle erinra om drakkungens palats i havets djup, Ryûgû. Dess huvudingång fick namnet Suitenmon, "porten till den submarina himmelen".
Suiten-gû, "submarina himmelens helgedomar", finns över hela Japan; inte enbart för att hedra den gudaförklarade kejsar Antoku och hans olycksbröder utan även helgade åt andra havsgudomligheter. En av dem är den indiske havsguden Varuna, tillika världsordningens herre, vars japanska namn är just Suiten.
Dit hör även de fyra havsgudarna kring helgedomen Sumiyoshi Taisha, som ligger nära Yamatoflodens mynning mellan hamnarna Ôsaka och Sakai. Tre av dem – söner till Susanô – buntas ihop till kollektivguden Sumi-noe-no-kami (alias Sumiyoshi Myôjin), som representerar havet, fisken och skaldjuren.
Den fjärde är kejsarinnan Jingô-kôgô, som i en avlägsen forntid ledde en invasion av Korea, trots att hon var i "välsignade omständigheter". Under överfarten var trippelguden Sumiyoshi flottans trygge lots. En häftig storm bröt ut, men han dirigerade stora fiskar till att stilla havet och förhindra att skeppen gick i kvav. Vid återkomsten efter en lyckad invasion anlade hon Sumiyoshi Taisha, som har underordnade helgedomar på tusentals orter. Den krigiska damen blev påpassligt nog gudinnan Kashidai-myôjin, som dyrkas där. Till kundkretsen hör bl.a. sjömän och fiskare.
Drygt halva vägen till Korea från Kanmonsundet räknat ligger ön Tsushima. Och halvvägs dit, mitt i Genkai Sea, ligger den lilla ön Okinoshima. Ön är känd för helgedomen Okitsumiya som finns där till sjötrafikens beskydd längs den viktiga farleden. Den är helgad åt Tagori-hime, en av de tre systrarna på Heike-klanens Miyajima. Där finns också betydande arkeologiska lämningar från religiösa riter under årtusenden. Okinoshima kallas rentav "Havets Shôsôin", efter en skattkammare i den gamla kejsarstaden Nara. Systern Takitsu-hime har sitt tempel Nakatsumiya på ön Oshima alldeles utanför orten Genkai på norra Kyushu, där systern Itsukushima-hime har huvudhelgedomen Hetsumiya. Efter en närbelägen stad kallas de Munakata-helgedomarna.
Miyajima vid Hiroshima är ingalunda den enda avläggaren – trippelhelgedomen vid Genkai Sea har myriader "dotterhelgedomar" över hela Japan. En av dem är Sannomiya jinja i Kôbe.
För tusen år sedan levde havsgudinnan Matsu eller Ma Zuo i mänsklig gestalt på ön med samma namn utanför den kinesiska kustprovinsen Fujian, där hon lär vara populärast av alla gudar. Tin Hau som hon också kallas var dotter till fiskaren Lin och samtidigt en uppenbarelse av nådens gudinna Guanyin, japanernas Kannon. Denna är egentligen en buddhistisk gestalt, men Matsu är även identisk med taoismens himmelska drottning Tianfei, sjöfolkets beskyddarinna. Kärt barn har många namn; ytterligare ett är Niangniang. Och som Ama, "mor", har hon rentav gett upphov till koloninamnet Mação; Amagao, "Amas vik". Hennes födelsedag (23:e dagen i tredje månaden efter det kinesiska nyåret) firas av många miljoner kineser. Firandet vid Joss House Bay i Hongkong lär också vara alldeles enastående. Kanske allra mest populär är Matsu på Taiwan, där hon vördas i hundratals tempel. Festivalen till hennes ära i huvudtemplet Chaotien vid Peikangfloden lär överglänsa allt annat.
Kanske har japanerna inspirerats lite av Matsu när de kopplar ihop sin mytiska sjöjungfru, ningyo, med Taiwan. Ningyo är en fisk med människohuvud, och när hon gråter kommer det pärlor i stället för tårar. Makabert nog sägs den kvinna som lyckas fånga och äta upp en ningyo få evig ungdom och skönhet.
Sjöjungfrun är ett jätteämne som skulle kräva sin egen avhandling. En prominent förebild är t.ex. havsguden Poseidons hustru Amfitrite, antingen en av de sjönymfer som kallades okeanider eller en av dem som kallades nereider. Gudaparets son Triton gav namn åt tritonerna, som var till hälften människa och till hälften fisk. Sirenerna ej att förglömma, dessa skenbart ljuva frestarinnor som lockade sjömän i fördärvet. Man tror att det var de fredliga och hårt ansatta sirendjuren – sjökorna manater och dugonger – som gav upphov till myten. Det räckte att en fantasifull sjöman på avstånd såg en hona med dess tydliga bröst, sittande vid en strand likt den lille havfrue i Köpenhamn. I våra kylslagna farvatten har det nog förekommit att någon trånande yngling förväxlat en säl på avstånd med en underskön sjöjungfru. Det kunde också vara något hotfullt, särskilt för unga sjömän som hade sammanväxta ögonbryn eller två hårvirvlar i nacken. Östersjöns drottning suktade efter sådana kavaljerer och skickade sjöjungfrur i sälskepnad för att hämta dem. Sjömän som svarade mot beskrivningen lär hellre ha mönstrat av på Helsingborgs redd än att löpa risk att falla i hennes garn.
Men det är bara myter. Sanningen är ju att sjöjungfrurna finns i de älskliga nymferna apsaras skepnad, de som för länge sedan steg upp ur mjölkhavet Dugdha – det näst mest avlägsna av de sju haven.
Om jag själv tror på detta? Varför inte – som poetiska bilder av naturens yttringar. Naturfenomen går att förklara vart och ett för sig, men de ingår i en universell helhet som alltjämt är ett fantasieggande mysterium. "Det är ytterst vanligt att människor fördömer och förlöjligar det som de aldrig prövat eller ej är i stånd att begripa", dundrade diktaren J.W. von Goethe. Havet fortsätter att ruva på myriader av hemligheter.
Torbjörn Dalnäs
<<Föregående avsnitt