De sju havens folklore

Se och havet, det stora och vida: Ett tallöst vimmel rör sig däri, Djur både stora och små. Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri. (Psaltaren 104:25-26)

Jorden består som bekant till tre fjärdedelar av vatten, medan resten är till för att förtöja vid. Men vilka är de sju hav som man brukar dela in vattnet i?

Den under 1900-talet vanligaste indelningen är Norra och Södra Ishavet, Nord- och Sydatlanten, Indiska oceanen samt Norra och Södra Stilla havet. Begreppet har blivit en poetisk omskrivning för världshaven i dess helhet. Få anar att begreppet egentligen utgår från hinduernas världsbild och berget Meru; buddhisternas Sumeru (på kinesiska Xumi-shan).

Det gyllene, juvelprydda Meru är universums centrum, befolkat av 33 miljarder gudar. Berget sträcker sig 40.000 mil upp i skyn, krönt av en spira som är identisk med polstjärnan. Och det omges av sju cirkelformade "ö-kontinenter" – omflutna av sju hav, cirkelformade även de. Om detta är hinduer, buddhister och jainister eniga. Man talar om de sju heliga kontinenterna, Sabta Dvipa, och de sju heliga haven, Sabta Samudra.

Haven är, räknat från Meru: Salthavet (Lavana), Sockersafthavet (Iksu), Vinhavet (Sura), Skirade Smörhavet (Sarpi), Kvarkhavet (Dadhi), Mjölkhavet (Dugdha) och – allra längs ut – Färskvattenhavet (Jala).

Det var guden Priyavarta som gjorde indelningen. Han hade sju söner, som skulle få var sin plätt med angränsande pöl att härska över. Rent praktiskt gick det till så att han med sin flammande triumfvagn följde solen i sju varv. Hjulspåren kom att bli de sju haven. Den innersta cirkeln tillföll Agnidhra och fick namnet Jambu-dvipa, "rosenäppelkontinenten". Meru förknippas med rosenäppelträdet jambu (som inte är släkt med rosor och äpplen utan med kryddnejlika och kryddpeppar i myrtenväxternas familj). Ett avlägset släktskap med vårt forna världsträd Yggdrasil?

Agnidhra delade upp Jambu-dvipa i nio zoner, som förlänades till hans nio söner. Zonen längst i syd är de dödligas land Bharat, dvs Indien. Den fornnordiska världen delades också in i nio zoner, varav Midgård är människornas plätt.

Meru är gudarnas hemvist. Kanske finns det spår av olika hav runt världens centrum även i våra gamla myter, där Midgård breder ut sig runt det upphöjda navet Asgård (vårt Meru), medan alltihop kringgärdas av hav.

Seven seas bör ha en hel del med sjutalets magiska laddning att göra; de sju hänryckta rishis – identiska med Karlavagnens sju stjärnor – som regelbundet besöker Meru, de sju planeter som enligt forntidens synsätt kretsar runt jorden, den av månens faser fastlagda sjudagarsveckan osv. Talet sju symboliserar för kosmisk ordning och reda.

Österns världsbild lär även ha fått oss att säga "hon" om fartyg. I havet härskade ett kvinnligt väsen. När fartyg sjösattes eller skulle inleda en långresa anordnades det dryckes- eller andra offer för att blidka havet. Därigenom blev fartyget så att säga ett med havet, blev "hon". Längst ostvart upphävs dock detta av motsatsförhållandet mellan det manligt ljusa, varma och aktiva yang och det kvinnligt mörka, kyliga och lugna yin. Eftersom havet är yin bör ett fartyg vara yang för att tryggt befara havet. Det manliga tillnamnet på japanska fartyg maru markerar detta.

Dryckesoffer gick förr helt enkelt till så att man spillde vin på däck. Men både det och våra dagars champagnekaskad i samband med dopet symboliserar egentligen det sprutande blodet från de arma människooffer som dessförinnan skulle "härda" det nybyggda fartyget; de krossades under kölen. Våra förfäder vikingarna använde krigsfångar till ändamålet, men de var långt ifrån ensamma om den grymma seden.

Under kristen tid omvandlades den hedniska offerceremonin till en dopritual. Namndop för fartyg introducerades. Premiärskutan lär ha varit engelska Henry Grâce à Dieu (i sjöfolkmun Great Harry) år 1514, och då var det katolskt vigvatten man använde. Efter reformationen kom därför vinet till heders igen på "protestantiska" skeppsvarv. Men i Boston skulle USS Constitution ("Old Ironsides") döpas i vatten 1797! Hon vägrade löpa en millimeter från stapelbädden. Någon trollade fram en flaska Madeira, och först när den användes gled hon graciöst ut i Charles River. Bruket med en kvinnlig gudmor som hivar iväg flaskan kom nog igång så sent som 1811, då emellertid premiärdamen missade fartyget och fick in en fullträff på en åskådare i stället. Sedan dess hänger flaskan i en tamp.

1934 sjösattes Nybygge 534 vid John Browns varv i Clydebank. Drottning Mary döpte henne efter sig själv till Queen Mary Detta till följd av ett kungligt missförstånd – Cunardlinjen hade egentligen tänkt sig namnet Queen Victoria. Kanske var det ett lyckat missförstånd!

Fartygsnamn som slutar på "a" bäddar för otur. Ett exempel är Cunards Lusitania, som sänktes 1915 av en tysk ubåt. Åtskilliga sjömän lär ha satt detta i samband med slutbokstaven. Dessutom vore det att utmana ödet att använda ett fartygsnamn som figurerat i tragiska sammanhang; Victoria var namnet på ett brittiskt örlogsfartyg som 1893 rammades och sjönk med mycket stora förluster i människoliv. Det tilltänkta namnet på Nybygge 534 hade således blivit behäftat med "dubbelfel".

Mycket olycksbådande inför framtiden är det om fartyget vägrar glida av stapelbädden. Om det däremot inträffar ett litet missöde i samband med sjösättningen anses det föra tur med sig. Queen Mary löpte av stapeln med sådan iver att hon plöjde in i en sandbank på andra sidan River Clyde. Så blev hon också ett mycket lyckligt fartyg, som nu njuter sitt otium i Long Beach. Hela kriget igenom fraktade hon och den något större "lillasystern", den alls inte lika lyckosamma Queen Elisabeth, allierade trupper över världshaven. Trots att Hitler lovade $250.000 plus järnkorset till den ubåtskapten som kunde sänka henne, klarade hon sig igenom kriget utan en skråma. Det gjorde systern också, men hon vansköttes i Florida och sjönk i Hongkong till följd av brand, varpå hon bärgades för att ljuta skrotdöden 1978.

Denna den mer kortlivade av systrarna fick visserligen ingen riktig jungfruresa eftersom kriget kom emellan, men korrekt döpt blev hon i alla fall. Annars drabbas ett odöpt fartyg lätt av otur, enligt katolsk sjöfolktro. Samma resultat blir det om hon skulle döpas till ett reptilnamn. Eller om man ändrade namnet. Royal Navy’s Cobra var omdöpt till detta reptilnamn som slutar på "a". Så gick hon under också!

Ibland försöker fartyg värja sig mot sitt oblida öde. Våren 1987 kantrade olycksfärjan Herald of Free Enterprise i Zeebrugge, varvid 189 personer omkom. Hon bärgades och skulle bogseras till Taiwan för att där ljuta skrotdöden. Hon slet sig och drev omkring likt ett nytt spökskepp i Roaring Forties, varpå hon infångades – och slet sig igen. Tio år senare skulle den brittiska kryssningssjöfartens grand old lady Canberra ljuta skrotdöden. På betryggande avstånd från det pakistanska upphuggningsvarvet gick hon ordentligt på grund…

När träskepp skulle byggas gjorde man skillnad mellan han- och hontall. Virket av det senare var oturligt att ha i kölen. Där rekommenderades i stället ask eller kornell, vilka avskyddes av häxor. Några stulna plankor var det tursamt att ha ombord, det skulle ge bättre framfart nattetid. Inte av rönn dock – inget av rönn fick finnas ombord! Ett silvermynt under stormasten är en lyckobringande investering (en sed som makabert nog har satts i samband med den antika seden att lägga ett mynt i munnen på en avliden, som biljettavgift på Karons färja över dödsfloden Styx). Ett öga i stäven som säkerhetsåtgärd ser man fortfarande på fiskebåtar runt Medelhavet; den egyptiske himlaguden Horus’ allseende öga. Stapelavlöpningar får absolut inte ske på onsdag eller fredag!

På fredag skall man inte heller avsegla. Orsaken är att korsfästelsen ägde rum på en fredag. Dessutom visste vikingarna att elaka häxor hade sitt veckomöte den dagen. Enligt somliga är lördagen t.o.m. ännu olämpligare som avseglingsdag, medan andra anser att man bör undvika torsdagen. Söndagen är däremot en mycket lycklig dag att avsegla på, såvida det inte är nyårsafton. Denna dag är nämligen, p.g.a. att Judas hängde sig då, en av årets mest olycksaliga avseglingsdagar. De andra två är den första måndagen i april (Kains födelsedag, då han dödade sin bror Abel) och den andra måndagen i augusti (till minnet av Sodom och Gomorra).

De präster som lärt ut sådana bibliska lärdomar var själva tabubelagda ombord. Helst skulle de inte sätta sin fot inom skeppsbord. En förklaring kan vara vad som skedde det skepp som aposteln Paulus skulle fara till Rom med. Det förliste vid Malta, även om Paulus nog såg till att alla ombord räddades. En annan förklaring var att om prästen visade sig ombord skulle nog motparten – djävulen – också dyka upp. Kanske berodde det även på att begravningssysslan ingick i ämbetet, och på den svarta klädseln.

Sjöfolket skydde – med ett undantag – allt som var svart. Paraplyer och ryggsäckar skall vi inte tala om – de är oturliga ombord, oavsett färg. Men det vore utmanande att ha en svart sjösäck eller suitcase. Undantaget var en helt svart skeppskatt – den förde stor tur med sig. Dock var det mycket olycksbådande att möta en svart katt på väg till fartyget. Att kasta den lyckobringande skeppskatten överbord vore att frammana en omedelbar orkan. Man fick inte nämna ordet "katt", lika lite som ordet "präst". Prästen kallades i stället "svartrocken", "himlalotsen" (dvs sky pilot) eller "nummer elva". Det senare med anspelning på den tudelade vita prästkragen mot de i övrigt svarta kläderna.

Andra tabu-ord som ej fick yppas var "djävul", "häxa", "död" och "drunkna". "Kyrka" var också tabu, liksom "kniv", "ägg", "salt" och en lång rad djurnamn. T.ex. "häst", "råtta", "hund", "hare" och "svin". Hästar, som med ett tillåtet s.k. moa-ord kunde kallas "fyrstolpingar", skulle man inte ha ombord – inte ens i form av en bild! Att råttor lämnar ett olycksskepp är välbekant. Om man såg en kanin, hare eller gris under promenaden mot fartyget gjorde man klokast i att vända åter och stanna hemma resten av den dagen. Självfallet gällde detsamma om man mötte en präst. Eller en gammal gumma. Eller en kvinna av vilken ålder som helst, om hon var barfota.

Ombord i fartyget var man rädd för alla kvinnor, särskilt de unga som p.g.a. sin fruktsamhet ansågs besitta magiska krafter.Det västa tänkbara var en visslande kvinna. Däremot var det lyckosamt att se en naken kvinna, ty då skulle en pågående storm bedarra. Av det skälet gjordes fartygets galjonsfigurer lättklädda inom anständighetens gränser, ofta med ena bröstet blottat.

Nästa avsnitt >>