Sjömännens kultur

Sjömännen kan räknas i myriader, tiotusental. Världshandelsflottans sjöfarare kan antas uppgå till hundra myriader, runt en miljon. Den svenska sjömanskåren utgör en myriad. Men de som i sin formbara ungdom farit på sjön, och blivit präglade för livet av sina upplevelser, är många fler än så.

Dit hörde författaren Harry Martinson, visdiktaren Evert Taube och bildkonstnärerna Torsten Billman och Gösta Werner, för att bara nämna några kända namn.

En betydelsefull uppgift för Handelsflottans kultur- och fritidsråd är att göra den allmänna kulturen tillgänglig för sjömännen. Sjömansbiblioteket och HKF Video har en viktig roll ombord i de svenska fartygen. HKF Hamnservice ser till att det lokala kulturutbudet görs tillgängligt i de hamnar där HKF är representerat. I de svenska hamnarna riktar sig detta i hög grad även till besättningarna i utländska fartyg; HKF-ombuden fungerar som ett slags hemmabaserade "kulturattachéer" gentemot sjömansgäster från när och fjärran. De förmedlar information, trollar fram biljetter till evenemang, hjälper till med transporterna dit och tillbaka igen och gör sålunda en bit av den svenska kulturen tillgänglig under fartygens korta hamnanlöp.

Sjömansbiblioteket är sjölivets kulturelle rese, och Utkik gör vad sikten medger för att stimulera intresset för sjömanskultur. Kanske kan det även i någon mån bidra till att ytterligare stärka sjömanskårens yrkesstolthet och kollektiva självkänsla. 1994 samsades HKF därför med Föreningen Sjöfolkets Bildningsarbete i en gemensam monter på Bok & Biblioteksmässan i Göteborg. Vid ett par tillfällen dessförinnan hade likaledes kulturengagerade tidskriften Sjömannen haft en egen monter på bokmässan.

Under Bokmässan 1997 inleddes en ny tradition. Den maritima familjen med Sjöfartsforum, Stiftelsen Sveriges Sjömanshus och HKF i spetsen samsades i en gemensam monter. Sjöböcker presenterades, maritima författare likaså. HKF:s medie- och kulturutbud i övrigt fick också vara med på ett hörn.

I fokus står den maritima kulturen, som är ett vitt begrepp. Där ingår exempelvis sjöorienterade författare och konstnärer som själva saknar sjömansbakgrund. Den maritima kulturen spänner över allt från fyrar och marinmåleri till Klubb Maritim och – inte minst – de maritima museernas ovärderliga arbete. I gränszonen mellan den maritima kulturen och den bokstavliga sjömanskulturen finns de sjöinriktade spelfilmer som HKF inventerat och börjat distribuera som "Salta Rullen"-kassetter. I den zonen seglar även den svenska tidskriften Longitude för förliga vindar, som ett äreminne över den gamla tidens iron men in wooden ships .

Det finns mycket att visa upp och vara stolta över, och såväl Sjömansbiblioteket som Utkik är kanaler genom vilka sjömanskultur förmedlas, även till nyblivna sjömän och andra intresserade. För Utkiks del sker det exempelvis genom publicering av noveller, berättelser och sjöförfattarporträtt.

Harry Martinson vore en betydligt fattigare ordbrukare utan den sjötid som starkt präglade honom. Han är den mest kände, men långt ifrån den ende. 1995 inventerade den i vår egen tid namnkunnige Ove Allansson sina befarna svenska författarkollegor. Resultatet blev dubbel- och temanumret Till HAVS! av kulturtidskriften Rallarros , där mer än etthundra bokskrivande sjömän presenterades och omnämndes. Knappast någon annan yrkeskår har frammanat så många skönlitterära berättare. Ändå visade det sig snart att listan var långt ifrån komplett.

Dessutom är det ett välkänt faktum att ett stort men okänt antal sjömän "skriver för byrålådan". Andra målar eller formar det mest utsökta konsthantverk. Sjölivets speciella förhållanden har frammanat en alldeles egen, unik sjömanskultur. T.ex. traditionella sjömansarbeten, däribland högklassigt konsthantverk i tågvirke, segelduk, täljbart virke, mässing, etc. Dit hör bl.a. fartygsminiatyrer, flaskskepp och knoparbeten. Sailor's fancy-work kallas sådant händighetsarbete. Spetsknyppling, japanskt broderi och makramé leder måhända tanken till "damsysslor", och få anar att det var sjömännen som lärde sig dessa hantverk i fjärran länder och introducerade dem hemmavid. Makramé (flätat segelgarn) är ett slags knoparbete, en genre som inom sig rymmer ett mycket variationsrikt sjömanshantverk. Andra sjömän använder frivakten ombord till att skapa högklassiga fartygsmodeller; talrika sådana har upphöjts till votivskepp i kyrkor längs kusten. Maskinfolk kan göra enastående ting av metallskrot m.m. Scrimshaw , valfångarnas utsökta konsthantverk i valhörntänder och andra elfenbensliknande material, finns numera enbart på maritima museer. Där kan andra sjömanshantverk, som fortfarande lever, också beskådas. Utkik har uppmärksammat sådana insatser, men HKF har därutöver ej funnit former för att mera konkret främja sådana yttringar av sjömanskultur. En förebild på området är HKF:s finländska systerorganisation, Sjömansservicebyrån.

En modern utlöpare av sjömännens bildkonst är den årliga Nordiska fototävlingen för sjöfolk, som HKF och dess systerorganisationer introducerade 1988. Bilder av hög klass bedöms av en kvalificerad jury, varefter de bästa publiceras i de maritima tidskrifterna samt exponeras i utställningslokaler.

Till sjömanskulturen hör även en burlesk, ofta befriande självironisk sjömanshumor. Inte minst blommar den i form av de "ungefär sanningsenliga" sjöskrönor, som brukar kallas skepparhistorier. Bland skandinaviskt sjöfolk har den också fått sin egen kultfilm, danskproducerade s/s Martha .

Havsmytologi i lagom dosering hör också till sjöfolkets kollektiva kulturskatt, även om den ökade kunskapen om naturfenomen nog slagit undan benen på det mesta av den. (Dock är det än i dag kutym att man ej visslar ombord!)

Skeppstidningen är en annan yttring av sjömanskulturen. Den är kanske främst ett barn av sin tid, då besättningarna var större och ett lugnare tempo rådde till sjöss och i hamn. Redaktör var ofta den sedan dess saligen intörnade telegrafisten. Men så sent som 1994 startades en ny skeppstidning ombord i m/s Figaro , begåvad med det fyndiga namnet Le Figaro ! Kanske manar den nya tekniken rentav till en en renässans på det området?

Barn av sin tid är likaledes ett vittbefaret gäng med sekler av sammantagen sjötid, som varje vecka samlas i Sjömansbibliotekets läsrum på Rosenhill. De är PSV Göteborg, uttytt Pinochle Spelets Vänner. Sjömansversionen av detta kortspel är också sjömanskultur.

Det finns även en sjömännens matkultur. Sjömansmässigt tillagad ris och curry hör dit, liksom lapskojs, bacalão och många andra rätter. Arbete pågår med att få till stånd en läcker skrift med recept samt sjörätternas och bysspersonalens kulturhistoria.

Kanske kan man kalla sjömanstatueringar en sjömanskulturens subkultur. Den livaktiga traditionen inleddes sommaren 1769, då kapten James Cook's Endeavour anlöpte Tahiti. Med ombord var bl.a. matros Robert Stainsby, som på sin kropp introducerade tatueringen som sjömansmode.

Den äkta sjömansvisan är också sjömanskultur. Här som i den övriga sjömanskulturen är det sjömännens egna insatser som gäller. T.ex. sjökapten Sigurd Sternvalls Sång under segel , som utgavs 1935 och fortfarande är en "Bibel" på området. Han hade redan dessförinnan gjort sig ett namn som skönlitterär författare, med motiv från långa sjötörnar samt tjänsteår inom den kinesiska tullen och som flodinspektör på Yangtsekiang.

Sjölivet är en mångfacetterad, kringflackande tillvaro som tycks locka fram behov av att uttrycka sig. Antagligen gällde det i högre grad förr, då fartygen tog tid på sig – både i och mellan hamnarna. Besättningarna var stora och ofta mångkulturella – flytande samhällen, befolkade av stolta yrkesmän.

Samfärdsel över havet är en urgammal näring, och världshamnarna är mötesplatser för sjömän av alla nationaliteter. Ändå förefaller de nationella sjömanskårerna veta ganska lite om varandra. Åtminstone de traditionella sjöfartsnationernas sjöfolk har givetvis en lika rik kulturskatt som den vi besitter. Britter, tyskar, polacker, fransmän, ryssar, japaner osv – alla har de sina "martinsöner", "allanssöner" och "billmän". Det maritima konsthantverket i tågvirke, segelduk och andra materiel är universella uttrycksmedel, men självfallet har de sina egna, inom kåren älskade sjömansvisor, sitt kärnfulla sjömansspråk och sina traditioner i övrigt, inbegripet kulinariska sjömansrätter, mustig sjömanshumor osv.

Ett fåtal av deras författare har även blivit våra; bl.a. amerikanen Jack London, den mystiske, långt efter sin död ännu gäckande B. Traven (alias tysken Otto Feige?), den under kriget stupade norrmannen Nordahl Grieg, samt självfallet den polske ädlingen Jósef Konrad Korzeniowski, som gick till sjöss och under namnet Joseph Conrad blev det engelska språkets mästare.

Det borde vara en utmaning inom det internationella samarbetet på sjömansområdet att finna de författare som framsprungit ur de nationella sjömanskårerna, och översätta det bästa av dem till de viktigaste sjömansspråken; att i kompassrosens alla riktningar finna konstnärer ur sjömännens egna led och låta dem visa upp sina verk, t.ex. i en oceanisk konstbok; att samla ihop de nationella sjömansvisorna och ge ut det bästa på CD; att helt enkelt sammanfatta 1900-talets globala sjömanskultur.

Torbjörn Dalnäs

 
Jan Daun, som när bilden togs 1987
var båtsman i m/s Westön

Tommy Tärnström från anrika skutmetropolen Bergkvara bygger fina båtmodeller i lindträ. När bilden togs 1987 var han matros i Margot.
Foto: Stig Elenius.

Foto av
överstyrman Ulf Hagström
MT United Trapper
(Nordiska Fototävlingen 1994 )