Fyren satte stopp för Guds välsignelser
Många fartyg har under tidernas lopp strandat på Gotlands revlar och stränder. Men den enes död betydde ibland den andres bröd. Om Guds vrede gick ut över en skeppare på havet var det kanske för att välsigna den gotländska stranden.
På Fårö fanns en bön:
"Gud välsigna våra åkrar och ängar
Våra pigor och drängar
Giv fisk i garn och kut i strand
Gud, låt ett stort skepp stranda på skär i natt!"
Fårö och Gotska Sandön var särskilt välsignade, men även på de södra sandrevlarna förliste många fartyg som ibland lockats in till stränderna av falska fyrar som tänts av sjörövare och vrakplundrare.
Valdemar Atterdags skepp, som skulle föra den rövade skatten efter brandskattningen av Visby till Danmark, sjönk enligt sägnen vid Svarthällar.
Omkring 70 år senare led Erik av Pommern skeppsbrott vid Karlsöarna. Kungen räddade sig i land, men fick se sitt skepp sjunka.
Någon gång i början av 1700-talet förliste ett fartyg vid Heiligholmen. Ön ligger ett stycke från stranden och har varit farligt för fartyg som rundat Hoburgens udde och sedan inte hållit kursen tillräckligt långt från land.
Det finns en berättelse om prästen i Vamlingbo som en natt fick besök av en vålnad som bad honom fara till Heiligholmen. Morgonen därpå fann prästen där ett stort skepp som låg och högg mot stranden. Enligt sägnen kan man fortfarande hitta silvermynt från det strandade skeppet ute på holmen. Vid ostlig vind sköljs de upp i en havsgrotta som kallas "Silverkammaren". Om historien är sann är osäkert, men sant är att ett skepp med mycket mynt ombord strandat vid Heiligholmen i början av 1700-talet. De mynt som hittats är från tiden 1648-1715.
Förslag från Linné
Vid Faludden börjar Storsudrets vrakkust. Natten den 10 november 1856 gick fyra engelska skepp förlorade på revet utanför Faludden. De blev alla vrak. Befälhavarna hävdade att det dåliga vädret och fyrljusens ringa höjd över vattnet gjort att fyrarna på Östergarnsholme och Hoburgen varit omöjliga att se.
Sommaren 1741 gjorde carl von Linné sin gotländska resa och besökte då också Hoburgen. Med sin praktiska blick såg Linné genast vilken nytta sjöfarten skulle ha av en fyr på Hoburgen, men det skulle dröja mer än 100 år innan fyren byggdes.
Det kom många klagomål från både svenska och utländska handelsmän över den dåliga fyrbelysningen på Gotland. Förvaltningen för Sjöärenden gjorde flera ritningsförslag till fyrar på Gotlands södra udde, men först sommaren 1845 blev ett förslag godkänt.
Lotsfördelningschef Osterman i Visby reste ner till södra udden och stakade ut byggplatsen vid Hoburgen. Man beslutade att bygga en spegelfyr, som kunde skilja sig från de närmast belägna stillastående fyrarna. Det hade tidigare varit svårt att skilja en fyr från en annan, men genom att använda rundgående spegelapparater med olika omloppstider kunde man få fram olika fyrkaraktärer.
Ritningar till Hoburgens fyr gjordes av löjtnanten vid Mekaniska kåren, Johan Thomas Byström. Kontrakt skrevs mellan Förvaltningen av Sjöärenden och grosshandlaren Christian Tegner i Västervik om att bygga en fyr av kalksten, ett bostadshus och ett uthus. Byggnadsarbetena pågick 1845-46, och den 1 oktober 1846 tändes den nya spegelfyren för första gången.
Hoburgens fyr var Gotlands andra bemannade fyr. Redan 1806 hade fyren på Östergarnsholme byggts. Året efter Hoburgens fyr, 1847, byggdes fyren på Fårö.
Text: Anna Sandell