S:t Johannes kapell byggdes om till Långe Jan
1667 fick Sverige en ny sjölag i vilken myndigheterna ålades att bygga och underhålla fyrbåkar på platser som var särskilt farliga för sjöfarten. I ett kungligt brev 1671 stadgades att en fyrbåk skulle byggas på Ölands Södra Udde. Vid denna tid fanns det bara sex fyrar i hela Sveriges farvatten.
Det var en kvinna, grevinnan Maria De la Gardie, som fick uppdraget att ordna och underhålla en fyr på vardera södra och norra udden av Öland. För detta skulle hon få tre öre respektive två öre per läst av de passerande fartygen. Avgiften skulle betalas till Tullkammaren.
Kostnaderna för att bygga en fyrbåk blev emellertid för höga och den fyr som ordnades blev en öppen vippfyr med en stenkolsgryta. På en karta över Ölands södra udde från år 1677 finns en vippfyr inritad.
Ortsbefolkningen så de tillfällen då ”Herren välsignade stranden med vrak” som en självklar inkomstkälla och vrakplundring var en fullt legitim syssla. De visade därför länge ett passivt motstånd mot att bygga en fyr.
Många strandningar och förlisningar skedde, och många skrivelser och betänkanden om nödvändigheten av att bygga en fyr på södra udden utväxlades. 1759 godkände konungen en ritning till en fyr uppgjord av Carl Cronstedt, men brist på pengar gjorde att byggandet sköts upp.
Först 1784, 25 år senare, startade projektet. Äran av att fyren verkligen började byggas tillskrevs arrendatorn på Ottenby kungsgård, Adolph von Roxendorff. Han ordnade ett statsanslag och tillsammans med ingenjörskaptenen Cosswa (senare adlad Ancharswärd) från Karlskrona ledde han uppförandet av fyren.
Länge högsta fyren
I november 1785 tändes fyren på Ölands södra udde för första gången. På mindre än två år hade man byggt det höga kalkstenstornet. Tornet var cirka 40 meter högt – i dag är det 41,6 meter. Det är cirka tolv meter i diameter vid basen och har 197 trappsteg upp till plattformen. Ölands Södra Udde var Skandinaviens högsta fyr ända fram till 1962, då fyren på Bornholms sydspets byggdes.
Egentligen består fyren av två torn, ett yttre och ett inre. Som stödförband i mellanrummet mellan tornen, där spiraltrappan vindlar sig uppåt, finns täta träbalkar. Ovanför ingångsdörren till fyren finns en stenplatta med inskriptionen ”Gustaf III 1785”.
En väldig mängd sten gick åt till bygget. Bara den yttre tornmuren är en och en halv meter tjock. Sedan medeltiden hade det funnits ett gammalt kapell ”Capella Beati Johannis in Kyrkiohaffn” på udden och härifrån tog man den sten som behövdes. S:t Johannes kapell blev inmurat i tornet och det var därför som ortsbefolkningen kallade fyren ”Långe Jan”.
Fyrljuset var av en öppen koleld i en järngallergryta uppe på takplattformen. Stenkolen hissades upp i en trumma i det inre tornet. Fyrningen var indelad i två terminer, en från 1 augusti till sista december och en från 1 januari till slutet av april. Under ljusa delen av året var fyren släckt.
Text: Anna Sandell