Gammalt fyrmästarhus
De öppna stenkolsfyrarna brann med mycket ojämn ljusstyrka. Vid regn, snö och blåst, då fyrarna behövdes som bäst, brann de med försvagade lågor eller var helt släckta. Så kom till exempel 1792 allvarliga klagomål mot fyrens skötsel. Kalmar stads skepparsocietet beklagar sig: ”Fyren är ganska usel och liten och syns inte alls åt flera håll; och då man äntligen blir den varse, är man tätt inpå revet, där båken finnes; det har flera gånger hänt att vi varit på 3-4 famnars vatten nära revet, sett båken i mörkret men ingen fyr:”
Slapp elda med kol
Vid mitten av 1800-talet gjordes många fyrtekniska uppfinningar. Man lärde sig bland annat att använda metallspeglar och slipade, polerade linser av glas för att koncentrera ljuset mot horisonten. 1845 installerades en sådan linsapparat i Långe Jan och samtidigt en fyrlampa som eldades med rovolja.
Det nya fyrljuset visade fast vitt sken. Det måste ha varit en mycket efterlängtad förändring. Fyrvaktaren behövde inte längre skyffla kol, hissa upp stenkolen i fyrtornet och ängslas för om kolelden skulle slockna. Även om rovoljan också skulle hissas upp och lampans vekar putsas, var förbättringen stor.
Under 1860-talet sattes ytterligare glaslinser in i linsapparaten och fyrens ljusstyrka ökade.
År 1887 ersattes rovoljelamporna av fotogenlampor, vilket gjorde att ljusstyrkan mer än fördubblades.
En stor teknisk förändring skedde år 1906, då en ny stor linsapparat installerades. Den drevs runt av ett urverk och roterade i kvicksilver. Den nya fyrapparaten visade två korta blänkar var 15:e sekund. Ljuskällan var en luxlampa. Bränslet var fortfarande fotogen. Vid denna tid var fyren på Ölands södra udde och Kullens fyr i Skåne de två ljusstarkaste i Sverige. Långe Jans ljusstyrka var 150 000 Hefnerljus.
En bifyr sattes upp längre ner i tornet. Den visade klippsken över Utgrunden i Kalmarsund.
1948 slutade man elda fyren med fotogen och den elektrifierades. Samtidigt ändrades fyrljusets karaktär till det nuvarande – två blixtar var 30:e sekund. Fyren blev halvautomatiserad 1980.
Första bottenfasta fyren
Trots den nya linsen och den stora ljusstyrkan skedde många strandningar i början av 1900-talet. Man planerade att lägga ut ett fyrskepp, men på grund av första världskriget dröjde det till 1919 innan fyrskeppet Ölands Södra Rev kom på plats sydost om udden.
Fyrskeppen hade många olägenheter. Eftersom de var förtöjda i långa kättingar ändrade de läge med vind och ström. De kunde inte hålla sina positioner under isperioden, utan var då indragna.
Det kom allt starkare krav på att ersätta fyrskeppet med en fast fyr och i slutet av 1940-talet började Kungliga Lotsstyrelsen planera för sitt hittills största fyrprojekt – Ölands Södra Grund, den första stora bottenfasta fyren i Sverige. Fyren byggdes på revets grundaste ställe. Byggandet tog lång tid och först den 1 september 1951 blev kassunfyren klar att tända och fyrskeppet drogs in.
Text: Anna Sandell