Järnfyrarnas årtionden
Under 1700-talet och det tidiga 1800-talet byggdes fyrarna av sten. 1900-talet var betongfyrarnas århundrade. Men under perioden 1860-80 byggdes de flesta svenska kustfyrarna av järn, de så kallade Heidenstamfyrarna.
Redan under början av 1800-talet hade man i England börjat bygga konstruktioner i järn av förfabricerade element. 1839 hade engelsmannen Alexander Mitchell byggt den första järnfyren utanför Themsens mynning. Thomas Telford byggde broar. I utställningshallen "Kristallpalatset", konstruerat av Joseph Paxton till världsutställningen i London 1851, bestod tak och väggar av glasskivor som bars upp av ett system av järnpelare och fackverksbalkar. Gjutjärnsepokens ståtligaste manifestation blev emellertid Eiffeltornet som byggdes till världsutställningen i Paris 1889.
I Sverige är Heidenstams fyrar vackra representanter för denna byggnadsperiod. Sandhammarens fyrtorn är de första renodlade Heidenstamfyrarna och de som gjorde honom berömd som fyrkonstruktör.
I brev till lotsdirektören framhåller han fördelarna med det nya byggnadssättet och materialet; det är billigare, kräver mindre underhåll, är lätt att transportera, möjligheten finns att bygga på osäker grund samt att kunna plocka ned fyrtornen och att flytta dem till annan plats.
Under åren 1862-74 byggdes ett tiotal öppna pelartorn av järn. Man byggde även några slutna plåttorn. Den uppblomstrande industrin togs till hjälp för att tillverka färdiga byggnadselement som på ett enkelt sätt kunde monteras ihop på byggplatsen. Fyrtornens höjd varierar mellan 17 och 37 meter. De största är Sandhammaren, Rönnskär, Häradsskär och Paternoster.
Klipparen en revolution
Sandhammarens fyrtorn tillverkades vid Hällefors bruk. Heidenstam ledde själv arbetet med att sätta upp dem på platsen. Båda tornen hade samma utseende och storlek. Fyrapparaterna var också lika. Det var linsapparater av andra ordningen som visade fast vitt sken. 1887 byttes de ursprungliga rovoljelamporna ut mot fotogenlampor.
På 1890-talet hade von Otter uppfunnit klippapparaten. Den gjorde det möjligt att skapa fyrkaraktärer som var unika för varje plats. Man kunde då slopa systemet med dubbelfyrar som ju hade samma syfte. 1891 satte man upp en ny linsapparat av andra ordningen i Sandhammarens södra fyr. Den visade en vit blink var femte sekund. Den norra fyren släcktes. 1902 byttes fotogenlampan mot en luxlampa och fyrens ljusstyrka blev 70 000 häfnerljus. Den ursprungliga rovoljelampan hade haft ljusstyrkan 2 700 häfnerljus.
Det norra fyrtornet monterades ned och transporterades till Rönnskär utanför Piteå. Där tändes den åter 1904.
Text: Anna Sandell