Dramat i skärgården: Husse och hund överlevde på varsitt skär

Flera faktorer pekade annars på att utfallet skulle komma att bli av det dystrare slaget. Dels hade det redan gått nästan två dygn sedan mannen gett sig av tillsammans med sin hund. Dels var det fråga om en mindre aluminiumbåt. Lägg därtill att mannens mobiltelefon kopplat ner sedan länge och att både ett nederbördsområde och två nätter med lufttemperaturer runt tio grader hunnit passera, när larmet om en försvunnen person kom in till Sjöfartsverkets sjö- och flygräddningscentral JRCC några timmar in på torsdagseftermiddagen förra veckan.

Att mannens sambo dröjt med att larma har sin naturliga förklaring: 

– Jag är ofta iväg så det är inget konstigt i sig, men jag visste att hon skulle bli först arg och sedan orolig när jag inte dök upp till barnens skolavslutning på torsdagen. Så jag ställde in mig på att det borde börja hända saker framåt torsdag, säger mannen.

Ironiskt nog hade han även missat att informera omgivningen om sina planer, något han annars ofta gör när han ska ut på sjön.

– Vid tidigare tillfällen har jag lämnat en färdplan med instruktioner: är jag inte hemma vid den här tidpunkten ska ni ringa och larma. Men det hade jag inte gjort den här gången, vilket jag stod och svor över där på skäret.

Under de två dygn han tillbringade på det stenbeklädda skär där han satt sig själv i säkerhet, utgjorde en medhavd påse couscous den enda proviant som fanns att tillgå för att fylla på med nödvändig energi. Sömnen var desto knepigare att få till. Klipporna var både kalla och ogästvänliga och tröttheten tog snart ut sin rätt.

– Första natten sov jag ingenting. Andra natten fick jag hallucinationer: jag kunde se surfingbrädor på skären och flera upp-och-ner-vända båtar på en större kobbe en bit bort. Jag var klar nog att fatta att jag bara inbillade mig, men jag såg det samtidigt tydligt. Jag tror att hjärnan gick in i ett halvt drömmande tillstånd på grund av brist på sömn helt enkelt, säger mannen.

Runt lunchtid på torsdagen skedde ett väderomslag som för första gången gjorde det säkert att ge efter för tröttheten, när vinden lade sig och solen värmde upp klipporna. Mannen kan inte bedöma hur länge han sovit när han väcktes av ljudet från en lågt flygande helikopter.

– Jag hoppade upp och vinkade, men den missade mig. Men strax därefter såg jag hur en lotsbåt styrde åt mitt håll samtidigt som helikoptern vände. Den hade tydligen flugit över mig några gånger, men det var inte lätt att se mig där jag låg med kamouflagekläder i en klippskreva. 

Mannen vinschades upp i helikoptern. Glad och tacksam över att ha blivit funnen, men desto mer bekymrad över hur det gått för hunden som blivit kvar i båten. Lyckligtvis kunde han guida helikopterbesättningen i rätt riktning och därigenom begränsa sökområdet betydligt, något som annars varit klart svårare med tanke på att vindriktningen skiftat nästan 180 grader sedan båten drivit bort två dygn tidigare. Och mycket riktigt: intill en närliggande ö hade båten lagt sig till ro vid strandkanten, medan hunden hoppat i land och funnit sig tillrätta bland en skock betande mufflonfår.

– Jag var väldigt orolig och hade räknat bort hunden. Vi tog en sväng över ön och efter ett par rundor såg vi båten i en vik. Det var ett fint ögonblick när jag fick veta att hunden var vid liv där nere.

En ytbärgare vinschades ner för att locka till sig hunden, som skällde misstänksamt och som inte tänkte låta sig bli vinschad upp i en helikopter av en främmande person frivilligt efter två äventyrsfyllda dygn i skärgården. Lösningen? Ägaren fick själv ta över manövern nere på ön där han kunde återförenas med sitt älskade husdjur.

Mannen vill vara anonym, men framhåller hur tacksam och imponerad han är över det varma och professionella bemötandet från samtliga personer som var involverade i räddningen.

– Hälsa alla era hjältar att de är fantastiska och att de gör en ovärderlig insats för oss alla som vistas till sjöss, säger han.

Då återstår bara en fråga: hur reagerade barnen när han inte dök upp på deras skolavslutning?

– Haha, sonen är i den åldern när det är pinsamt med föräldrar, så min sambo hade inte heller fått vara med. De var inte så arga, de var nog bara glada att pappa var hemma.

Besättningen från Sjöfartsverkets helikopterbas i Norrtälje gläds åt hälsningen och berättar att insatsen är något man kommer att bära med sig länge.

– Efter mer än 20 år är jag ganska luttrad, men detta kommer jag att minnas, säger piloten Mathias Randwiir.

– Det är självklart att det känns bra för oss när det går så här. För mig blir det en bekräftelse på varför jag valde att jobba med detta, säger andrepiloten Rasmus Grönvall.

– Även om jag är inne på mitt tjugofjärde år som ytbärgare, blir det fortfarande en känsla av eufori och lycka när det går bra och man ser glädjen hos personerna. Det ska bli kul att åka hem och fira midsommar, det känns som att vi har förtjänat det, säger Daniel Ericson.

Utöver nämnda personer ingick även vinschoperatören Roger Skalman i besättningen. Insatsen involverade även personal på en av Sjöfartsverkets lotsbåtar samt enheter från Kustbevakningen och Sjöräddningssällskapet.