När larmet går – så fungerar Sveriges sjö- och flygräddning

Ett nödanrop från havet. Ett flygplan som inte kommer fram som planerat. En person som behöver evakueras från ett fartyg. När larmet går måste rätt hjälp snabbt nå rätt plats. Bakom varje insats finns ett nätverk av människor och resurser som tillsammans arbetar för samma mål – att rädda liv.

Sverige är ett avlångt land med stora havsområden och långa avstånd. Här ansvarar Sjöfartsverket för att leda och koordinera den statliga sjö- och flygräddningen. Det är ett uppdrag som pågår dygnet runt, året om. Och även om Sjöfartsverket har en central roll är sjö- och flygräddning i högsta grad ett lagarbete.

Sjöräddningssällskapet, Kustbevakningen, Polisen, Försvarsmakten, kommunal räddningstjänst och andra aktörer kan alla bli en del av en räddningsinsats. Vilka resurser som behövs beror på vad som har hänt, var det har inträffat och hur snabbt hjälpen måste vara på plats.

Här börjar räddningsinsatsen

Navet i arbetet är Sjö- och flygräddningscentralen, JRCC, i Göteborg. Härifrån planeras, koordineras och leds nationella sjö- och flygräddningsinsatser. Arbetet kan skifta på ett ögonblick. Ett lugnt arbetspass kan snabbt övergå i ett skarpt läge när ett larm kommer in.

Då gäller det först att förstå vad som har hänt. Var befinner sig den nödställde? Hur allvarlig är situationen? Vilka resurser finns i närheten? Hur ser väderförhållandena ut? Utifrån den information som finns bygger räddningsledarna en bild av situationen och avgör vilka resurser som behöver sättas in.

Det kan vara en räddningsbåt som redan befinner sig nära olycksplatsen, exempelvis Sjöräddningssällskapet, kommunal räddningstjänst eller någon av Sjöfartsverkets egna verksamheter. Ibland är en räddningshelikopter den snabbaste eller enda vägen fram.

Gemensamt är att resurserna behöver fungera tillsammans.

Helikoptern når dit andra inte kan

Sjöfartsverkets räddningshelikoptrar står i ständig beredskap. När en helikopter behövs i en insats är det JRCC som larmar den aktuella basen. En helikopterbesättning består av två piloter, en vinschoperatör och en ytbärgare. Uppdragen kan se mycket olika ut.

Till sjöss kan det exempelvis handla om en person som har blivit sjuk ombord på ett fartyg och behöver evakueras, eller om människor som råkat illa ut med en fritidsbåt. Vid flygräddning kan helikoptern behöva söka efter ett saknat luftfartyg eller undsätta människor efter en olycka.

Helikopterns stora styrka är möjligheten att snabbt nå platser som är svåra att komma åt på andra sätt. Det gäller inte bara till havs. Sjöfartsverkets helikoptrar kan också bistå annan räddningstjänst när resurserna finns tillgängliga.

I Sjörapporten n3 2022 berättade flygchefen Carl-Johan Malmberg om en ovanlig insats i Bergslagen. En kvinna befann sig i ett 25 meter djupt schakt och den lokala räddningstjänsten behövde hjälp med att få upp henne. Med helikoptern kunde kvinnan vinschas upp.

– En helikopter är en fantastisk resurs här. Jag har flugit helikopter i 30 år och aldrig varit med om något som ens påmint om detta fall. Det var väldigt glädjande att vi kunde göra en insats. Det är ju spänningen med vårt uppdrag – vi kan förutse mycket men långt ifrån allt.

Helikoptern används bara i en del av alla räddningsinsatser, men när den behövs kan dess förmåga vara avgörande.

Beredskap är mer än att vänta på larmet

Att kunna agera snabbt när något händer kräver mycket arbete innan larmet går. På helikopterbaserna handlar tiden mellan insatserna bland annat om övning, fysisk träning och förberedelser. Besättningarna måste vara redo för vitt skilda situationer och förutsättningar.

Vädret är en av de faktorer som hela tiden måste vägas in. Sikt, vind, avstånd och möjligheten att tanka påverkar hur en insats kan genomföras. I norra Sverige kan förutsättningarna dessutom förändras snabbt, inte minst i fjällvärlden.

Uppdragen varierar också med årstiderna. Under sommaren ökar sjöräddningsuppdragen kopplade till fritidsbåtar. Under andra delar av året kan svaga isar, eftersök och insatser i fjällmiljö bli vanligare.

Samma tanke präglar arbetet på JRCC. När larmtrycket är lägre används tiden bland annat till utbildning, övning, kunskapstester och utveckling av arbetssätt. Målet är detsamma: när något väl händer ska organisationen vara förberedd.

Många aktörer – ett gemensamt uppdrag

Sjö- och flygräddning bygger samtidigt på betydligt fler resurser än Sjöfartsverkets egna. En viktig aktör till sjöss är Sjöräddningssällskapet, SSRS. De frivilliga sjöräddarna finns längs Sveriges kust och vid de stora sjöarna och kan snabbt vara på väg när JRCC behöver deras hjälp.

Kustbevakningen är en annan central samverkanspartner. Deras fartyg, båtar och flygplan kan användas i en rad olika situationer. Flygplanen kan exempelvis snabbt söka av stora områden efter försvunna personer och bidra till koordineringen vid en helikopterinsats.

Men god samverkan skapas inte först när olyckan redan har inträffat. Relationer, gemensamma övningar och kunskap om varandras förmågor är en del av beredskapen.

I Sjörapporten nr 3 2022 beskriver Kustbevakningens Daniel Franke betydelsen av kontakten mellan organisationerna, inte minst regionalt och lokalt. Att känna människorna man senare ska arbeta tillsammans med ger bättre förutsättningar när situationen blir skarp.

När resurserna kompletterar varandra

Vad samverkan betyder i praktiken blir tydligt när en enskild resurs inte kan lösa hela situationen.

Daniel Conroy, frivillig sjöräddare vid Räddningsstation Smögen, berättade i Sjörapporten om ett larm där en tonårsflicka hade fallit vid ett berg. När sjöräddarna kom fram stod det klart att de inte kunde få ner henne på ett säkert sätt. Deras uppgift blev därför att lugna och stabilisera henne i väntan på nästa resurs. Sedan kom räddningshelikoptern.Flickan kunde vinschas upp på bår och föras från platsen.

– Det kändes fint att vi tillsammans genomfört en så snabb och bra räddningsinsats, berättade Daniel Conroy.

Det är ett enskilt uppdrag, men det illustrerar en grundläggande princip för svensk sjö- och flygräddning: den bästa resursen är inte alltid en enda resurs.

I stället kan en räddningsinsats bestå av flera aktörer som kommer in vid olika tidpunkter och bidrar med olika förmågor. En resurs hittar den nödställde. En annan når fram först. En tredje har utrustningen eller kompetensen som krävs för att genomföra själva undsättningen.

Och någon behöver hela tiden hålla ihop helheten.

Ett system byggt för att rädda liv

Det är också därför arbetet vid JRCC är så centralt. Räddningsledaren behöver inte bara veta vilka resurser som finns. Hen måste kunna värdera en snabbt föränderlig situation, prioritera och skapa en gemensam riktning för alla som deltar.

Samtidigt måste organisationen kunna hantera flera larm parallellt. Under vår och sommar ökar framför allt incidenterna inom fritidsbåtssektorn och allmänflyget. Under årets kallare månader är antalet incidenter ofta lägre, men förhållandena kan göra dem mer allvarliga.

Bakom varje larm finns därför en kedja av människor: den som tar emot den första informationen, räddningsledaren som fattar beslut, besättningen som ger sig av och samverkansaktörerna som ansluter.

Teknik, helikoptrar, fartyg och båtar är avgörande verktyg. Men i slutänden är sjö- och flygräddning ett system av människor som måste kunna lita på varandra. När någon befinner sig i nöd spelar det mindre roll vilken logotyp som finns på båten, helikoptern eller uniformen.

Det viktiga är att hjälpen kommer fram.